Alla texter på denna sida är ©Ivan M.

Marionetter

Ni sitter och beslutar
om andras väl och ve
Men längre än till näsan
ni kan nog inte se

Vem drar i era trådar
och skapar yster dans
Ni verkar vara dårar
helt utan någon sans

Jag tror ej att ni tänker
ni saknar egen själ
Av dyra fina träslag
ni snidats har så väl

Ni är som små figurer
som hädiskt leker Gud
Men bryter kategoriskt
mot många av Hans bud

När sedan natten kommer
tystnaden får råda
Ni kryper då tillsammans
ner i eran låda

De liven som är våra
slösar ni så gärna
För i trätjocka skallar
finns ej plats för hjärna

Vår Tid Kommer

Den dagen ska ju randas
med dunder och med brak
När vi ska släppas fria
från erat jävla hak

Ingen ursäkt i världen
kan ge er nåden då
För denna vård så usel
ska ni till svars få stå

Vi ska väl snart få knäcka
och krossa era ben
Och spräcka era skallar
med varsin liten sten

Ni ska med knivar jagas
och även med yxor
Då kommer ni att väta
era blåa byxor

Och de av er som slutat
vet, att vi aldrig glömt
Ert bo ska säkert hittas
där ni er fegt har gömt

Ni har fram illa farit
mot mördare och tjuv
Vi vill att ni ska veta
att hämnden den är ljuv

Isolerad

Fram och åter
här jag vankar
Rastlöst gnager
mina tankar

Svårt att hitta
inre frid
Hjärnan kämpar
hopplös strid

Fyra väggar
jag ständigt ser
Börjar sakta
att brytas ner

Letar fruktlöst
goda skäl
För nu sargas
svårt min själ

Total saknad
av stimulans
Snart så faller
min sista skans

Grubblar stilla
på min brits
Vad är avskild-
het för vits

Blommor Av Betong
Till Minna

När mina långa dagar
känns alltför tomma
Tänker jag på Dig
min vackra blomma

När det på min radio
hörs en vemodig fiol
Tänker jag på Dig
min vackra viol

När min sorgsna själ
sig själv itu vill riva
Tänker jag på Dig
min vackra gullviva

När alla mina planer
tycks ha slagit slint
Tänker jag på Dig
min vackra blåklint

Fast min kära frihet
har flugit bort sin kos
Finns ändå i mitt minne
Världens Vackraste Ros

Bestens Tid

Låt mig få berätta
för dig denna saga
Om besten som inte
blev tagen av daga

Istället han snärjdes
i fångstmännens garn
Bespottad och hånad
av bybornas barn

Sedan han sattes
i gallerförsedd bur
Runtom honom byggdes
en jättehög mur

Ingen fick nånsin
den besten besöka
Att rymma var lönlöst
ja ens att försöka

Så gick en lång tid
medan pälsen blev grå
Tills en dag de sade
nu ska du få gå

De trodde han tämjts
genom åren i bur
De trodde han bättrats
av en vy av en mur

Men ack de bedrog sig
för bakom lås och bom
Hade hjärtat förhärdats
och hans själ blivit tom

Längst in i hans ögon
bara hatets eld brann
Trots att han en gång
varit en vanlig man

©2005, Ivan M. Denna text får inte ändras på något vis, återgiven i del eller helhet på annat ställe, utan författarens tillåtelse.

E-mail